Linoljefärg inomhus

Att måla med linoljefärg var redan under 1500-talet en väl beprövad teknik men  kom under 1950-talet att bli den helt dominerande färgtypen för målning av snickerier, inredningar och möbler.

Under senare delen av 1800-talet förändrades de generella målningssystemen.
I strävan efter en perfekt slät och blank yta började man att bredspackla underlagen för att sedan tillsätta oljelacker i färdigstrykningsfärgen.

Idag målas det främst med linoljefärg inomhus i samband med ommålning av tidigare linoljefärgsmålade ytor samt vid målning av nytt trä i äldre kulturhistoriska intressanta miljöer. Färgen kan användas vid målning på de flesta underlag såsom trä, puts, metall och kan användas i såväl våta som torra utrymmen.

Innehåll
Linoljefärg för invändig målning består av kokt linolja, pigment, lacknafta och torkmedel. Linoljan fungerar som ett bindemedel och ger färgen dess glans. Pigmentet ger färgen dess kulör, täckförmåga och fyllighet. Förr i tiden förtunnades färgen med terpentin, men nu används lacknafta som är mindre farlig ur allergisynpunkt. Även balsamterpentin kan användas.

Egenskaper
Linoljefärgen är en slitstark och hållbar färg. Den tränger väl in i underlaget och har i jämförelse med andra färger överlägsna vidhäftningsegenskaper. Färgåtgången per kvadratmeter är förhållandevis låg. Färgen är lätt att renovera. Det är få färgtyper som kan målas i så många skikt utan att färgen måste avlägsnas. Linoljefärg torkar genom oxidation med luftens syre. Mycket tunt målad är den övermålningsbar efter en natt. Helt genomtorr linoljefärgen först efter c:a en månad. Linoljefärg gulnar något med tiden. Gulningen blir kraftigast i mörka utrymmen. Linoljefärg för inomhusbruk kan erhållas industriellt, men serietillverkas inte varför den i de flesta fall måste tillredas på platsen.

Basrecept för vit färg
Såväl grund- som slipstrykningsfärgen måste anpassas till underlagets egenskaper och då i första hand dess uppsugningsförmåga. Normalt gör man detta genom att öka eller minska mängden linolja och lacknafta.

Färdigstrykningsfärgen behöver modifieras beroende på om den skall vara matt eller blank. En matt färdigstrykningsfärg erhåller man genom att tillsätta krita och lacknafta. Blanka och väl utflytande färdigstrykningsfärger erhöll man förr genom att tillsätta glansolja eller oljelacker. Idag är man hänvisad till att använda alkydlack istället för glansolja. Förr var det även vanligt att grundfärg tillreddes av linolja och guldockra.
Enskilda målarmästare har ofta komponerat egna recept på linoljefärg. Recepten skiljer sig till viss del frän varandra såväl tekniskt som utseendemässigt.
Nedan återfinnes ett exempel på hur vit grund-, slip- och färdigstrykningsfärg av 1 900-talstyp brukade tillblandas.

Vit grundfärg

1 liter  
0,27 kg linolja  
0,68 kg titandioxid  
0,38 kg lacknafta  

 

Vit slipstrykningsfärg
1 liter
0,34 kg linolj
0,85 kg titandioxid
0,29 kg lacknafta

Vit färdigstrykningsfärg
1 liter
0,70 kg linolja
1,00 kg zinkvitt
0,20 kg titandioxid

För att linoljefärgen skall torka på ett lämpligt sätt måste man tillsätta torkmedel då sådant i regel saknas i erforderlig mängd i den linolja som saluförs i dag.

OBS!
Vid förtunning av oljefärg med lacknafta får omrörning ej ske med elektriskt drivna maskiner som elvisp eller borrmaskin på grund av explosionsrisk. Använd istället en trästicka vid blandning av lacknafta och oljefärg.


Kulört linoljefärg
Vid ljusa kulörer tillreder man en vit färg och bryter sedan med kulört brytningsfärg. Vid mörka eller mättade kulörer tillreder man en färgpasta baserad på det kulörta pigment som är aktuellt. Pastan rörs sedan ut med mer linolja på samma sätt som vid tillredning av vit färg. Observera dock att de flesta kulörta pigmenten har större oljebehov än de vita. Den kulörstarka färgen kan brytas med vitt pigment för att få en ljusare färg.

Tillredning

  1. Häll en mindre del kokt linolja i ett kärl och tillsätt pigmentet. Rör sedan till dess att pigmentet helt fördelats i linoljan så att en blank och smidig pasta uppstår. Använd en platt trästicka eller elektrisk visp. De torrpigment som saluförs idag är i regel så finfördelade att de utan särskild rivning även kan användas till slutstrykningsfärg.
  2. Häll därefter i resterande del av linoljan och torkmedlet (sickativet) och rör om tills en jämn färg erhålles. Önskar man bryta färgen använder man oljerivna pigment eller gör en färgpasta av torrpigmentet och rör ned i färgen varpå hela färgen rörs upp ordentligt.


Applicering
Målning med oljefärg ställer generellt högre krav på målarens yrkeskunnande än målning med moderna färgtyper. Linoljefärg kan både slätstrykas och stöpplas. Stöppling förekommer endast vid målning av tak och väggar. Linoljefärg skall strykas mycket tunt. Grundfärgen skall inte vara täckande utan underlaget skall lysa igenom. Dess huvudfunktion är att fästa spackel eller kommandefärgskikt till underlaget. Vid målning på trä måste träets fuktkvot vara lägre än 15% vid målningstillfället.

Slipstrykningsfärgen får inte vara alltför tjock. Den ska strykas ut väl och slätas så att ringa penselränder syns. Uttrycket slipstrykning kommer från tiden när man slipade med pimpsten i färgen vid appliceringen.
Även färdigstrykningsfärgen skall strykas tunna skikt och slätas väl.

Ovanstående rekommendationer för applicering gäller i tillämpliga delar även när man eftersträvar en målningsbehandling, t.ex. efter en äldre förlaga, där systematiken med grund-, slip och färdigstrykning inte är fullt tillämpad. Till snickerier och inredning är det lämpligt att använda en rektangulär c:a 5 cm bred ytstrykare. Till tak bör anstrykaren vara något bredare, c:a 10 cm. Dessutom behövs en pensel för att spara mot vägg och en moddlare till utslätningen.

Nymålning
Antalet behandlingar kan variera beroende på underlagets kvalitet och på vilka krav som ställs på den färdigstrukna ytans utseende. Vid kompletteringsmålning måste man först undersöka hur övriga ytor är behandlade.
Inom byggnadsmåleriet förekom inte spackling före mitten av 1800-talet. Vreser och sprickor kittades dock.
Under 1 900-talets första hälft förekom både ispackling, bredspackling och finbredspackling. Sedan 1940-talet har antalet spacklingar åter reducerats. Spacklet utgör alltid en svag länk. Ju tjockare skikt spackelmassa desto sämre tål ytan stötar o.dyl. Man bör därför undvika att spackla mer än absolut nödvändigt.
Förr tillverkade målaren själv sin spackelfärg. Kvaliteten varierade och misslyckanden var vanliga. Spackelfärgen bestod av linolja, vetemjölsklister och krita. Idag bör industritillverkad spackelfärg av typ linolje-, uretan- eller alkydspackel användas.

Snickerier
Äldre målningsbehandling:
Schellackering, grundning, kittning, 1 - 2 ggr strykning
Idag vanlig målningsbehandling:
Schellackering, grundning, ispackling (2/3 av ytan), bred spackling, slip strykning, färdigstrykning.

Före målning ska ytorna avdammas och mellan varje behandling bör en avslipning med ett lämpligt sandpapper ske. Schellackering utföres före grundning på kvist- och kådrika ställen. Vid målning av skivsystem ska remsor klistras med vävklister över skarvarna och spacklas minst 2 ggr.

Puts
Vid målning med linoljefärg på putsade, färdig-karbonatiserade ytor finns flera alternativa behandlingar. Först måste större ojämnheter slipas av. Vid lägre krav på ytfinish appliceras färgen, t. ex. med stöppling 2 ggr efter grundning. Önskas slätare yta bredspacklas ytorna med sandspackel före grundning. Förr i tiden användes oljespackel.
I kök och badrum där man önskar ett slätt skikt bör följande behandling utföras: 1. Grundning, 2. bredspackling, 3. slipstrykning och 4. färdigstrykning som sedan slätas ut

Järn och plåt 
Vid målning med linoljefärg på järn och plåt bör ytorna först stålborstas och avdammas därefter grundas och strykas 1 - 2 ggr med linoljefärg.

Ommålning
Blanda först en mindre lösning av soda och ljummet vatten i förhållande 1:10 volym delar och provtvätta med tvättpensel. Löser sig inte smutsen och färgens ytskikt får man öka mängden soda. Skölj rent ordentligt efter sodatvättningen så att all soda och smuts försvinner. Kvarvarande soda skadar genom förtvålning det kommande färgskiktet. Efter tvättningen ska ytan vara lite sträv och matt. Vid tvättning av mycket hård och blank färg bör man slipa med pimpsten, wienersten eller vattenfast slippapper lutvattnet.

Ett annat viktigt moment i ommålningssystemet är uppskrapning. Uppskrapning skall ske där det gamla färgskiktet sitter löst eller är skadat, t. ex. mellan karm och foder, vid geringar och skarvar och vid upphöjda spikskallar. Efter uppskrapningen bör spikar slås i. Om inte detta sker kommer de att avteckna sig när färgen torkat.

Grundningen är i huvudsak till för att ge vidhäftning till underlaget. I- och påspackling är avgörande för den färdiga ytans utseende vad beträffar sprickor, ojämnheter o.dyl. Är underlaget gott kan det på sina ställen räcka med enbart ispackling, men normalt måste även en påspackling utföras eftersom spackelmassan krymper då den torkar och inte fyller helt. Oljade snickerier behandlas genom sodatvättning, avslipning, oljning alternativt täckmålning. Vid ommålning av äldre ytor som ej varit spacklade tidigare bör man inte införa spackling.

För att kunna bedöma lämplig målningsbehandling måste hänsyn tas till den gamla färgytans skick och form av skador, slitage, avflagnad färg och smuts. Viktigt är även att analysera vilken färgtyp som använts förut och om den varit rätt för underlaget. Ofta är ytorna i sådant skick att "tvättning för gott", dvs. en mild rengöring, och bättring kan vara lämpligare än hel ommålning.

Rekommendationer i samband med ommålning av linoljemålade ytor

Normalbehandling av snickerier:

Sodatvättning, uppskrapning, islagning av spikar, pågrundning, i- och påspackling av skador, påbättring av spacklade ytor eller slipstrykning av hela ytan och färdigstrykning.
Slipa ytorna efter behov mellan behandlingarna. Tvättning är mycket viktig och har avgörande betydelse för vidhäftningen mellan den gamla och den nya färgen.

Puts
Vid ommålning med linoljefärg på puts finns flera olika varianter. En normalbehandling är:
Sodatvättning, uppskrapning, ev. putslagning av sprickor och dylikt, spackling av ev. putsade skador beroende på skadornas art, bättring av slipstrykning och färdigstrykning.
Järn och plåt
Normalbehandling för ommålning av linoljefärg på järn:
Sodatvättning, uppskrapning, bättring, 1 gång strykning alternativt slip- och färdigstrykning vid kulörbyte.
Övrigt
Vid rengöring av oljefärgsmålade ytor i samband med lokalvård bör man se upp med att inte använda för starka medel så att ytans glans bryts ned.