Trätjära

Trätjära har under århundraden använts som skydd för byggnader, båtar och redskap av trä. Produkten har också varit en betydande exportartikel för Sverige ända från medeltiden och fram till 1900-talets början. Idag är tjärans främsta användningsområde underhåll av tidigare tjärade ytor som t.ex. spåntak, klockstaplar och äldre tjärstrukna byggnader, men även för ytbehandling av nya spåntak anses trätjära fortfarande vara lämpligast.

Egenskaper
Trätjära skyddar träet mot yterosion och förhindrar att träet urlakas. Den tjärstrukna ytan är även något vattenavvisande.
I varmt tillstånd är trätjära lättflytande och har då god inträngningsförmåga i träet. I kallt tillstånd är den däremot trögflytande och lägger sig endast som en film på ytan. Trätjära är således mycket temperaturkänslig och blir lätt klibbig på en solvärmd yta. På syd- och västervända ytor bryts ytskiktet ner snabbare än på ytor som inte utsätts för så mycket solljus. Trätjära är inte övermålningsbar med färger som inte innehåller trätjära.

Varning:
Det bör observeras att stenkolstjära inte kan ersätta trätjära utan är direkt olämplig att stryka på trä. Den bryter ner träet och bidrar till röta.

Tjärtillverkning

Tjärbränning, bild från J.Köhler 1907. Tjärbränning, bild från J.Köhler 1907.

Traditionellt utvinns tjära genom torrdestillation av kådrik furuved i tjärdalar eller mindre kolugnar. För att uppnå mesta möjliga tjära till högsta kvalitet skall bränningen ske långsamt. Förr indelades tjäran efter kvalitet, konsistens och renhet. Den tjära som först utvanns vid bränningen ansågs vara av högsta kvalitet. Den var ljus och ren medan den tjära som sist utvanns ofta innehöll vatten och föroreningar och därför ansågs betydligt sämre. Ur en kubikmeter kådrik ved utvinns normalt 30 - 40 kg trätjära.

Nuförtiden är det endast mindre mängder trätjära som produceras genom bränning i tjärdalar. Den trätjära som finns i handeln är till övervägande del industritillverkad och framställd i sk retorterugnar. Till stor del importeras tjäran från Sovjetunionen och Polen.

Pigmentering

Önskar man pigmentera tjäran tillsätter man torrpigment. Pigmentet blandas först i terpentin och rörs till en smidig pasta, som under omrörning tillsätts den uppvärmda tjäran. En svartbrun kulör erhålls genom att tillsätta oxidsvart. Förr tillsattes kimrök, dvs sot. En rödaktig kulör erhålls genom att tillsätta järnoxidrött exempelvis "Falurött". En lämplig blandning kan vara 1 viktsdel järnoxidrött till 8 viktsdelar trätjära. Förr i tiden var spån- och brädtak ofta rödtjärade.

Nytjärning

Vid nytjärning dammas träytan först av och stryks sedan flödigt med trätjära 1 eller 2 ggr beroende på underlagets sugning.
Nya takspån doppas före läggning i varm trätjära. Spånen måste sedan vara beröringstorra innan de kan läggas. Efter läggningen tjäras taket en gång.

Applicering

Trätjära skall strykas under sommarhalvåret och på väl uttorkat trä. Lättast är att använda en mindre plafondpensel med lång borst. Sprutning av tjära förutsätter att den som utför arbetet är väl förtrogen med metoden. Olämplig hantering kan medföra att arbetet ej blir tillfredsställande och att omkringliggande ytor stänks ner.

Vid strykning värms tjäran upp för att bli lättflytande och kunna tränga in i träet. För att få en jämn yta är det väsentligt att hålla en så konstant temperatur som möjligt. Vanligen rekommenderas en uppvärmning till mellan 30 - 50 grader. Uppvärmning sker bäst genom vattenbad. Vid uppvärmning med öppen låga är brandrisken stor och tjäran bränns lätt vid. Vid appliceringen förtunnas ibland trätjäran med lite lacknafta eller fotogen. En förtunning med ca 10 - 15% kan i allmänhet accepteras.

Omtjärning

Vid omtjärning bör man först kontrollera att ytan tidigare verkligen strukits med trätjära. Detta görs lättast genom att påföra lite lacknafta. Trätjära löser sig snabbt i lacknafta, blir smetig och doftar tjära. Man kan även ta loss en bit tjära och tända på. Trätjäran har en mycket karaktäristisk doft. Stenkolstjära däremot, är mörk, nästan svart, och har en speciell lite frän doft. I regel har den "bränt" in i träet och anfrätt ytveden. Kreosotolja i sin tur är ett destillat från stenkolstjära och används bl.a. till impregnering av telefonstolpar och slipers. (Kontakta alltid sakkunniga om tveksamhet råder angående befintlig ytbehandling och lämplig vidarebehandling).
Tjocka skikt av trätjära som krackelerat bör skrapas av och löst sittande tjärrester avlägsnas, varpå ytan strykes med väl förtunnad och värmd tjära.

Är den tjärade ytan urlakad och spröd skall tjäran skrapas av till fast underlag varpå ytan på nytt tjärbestrykes.
Finns lava och mögel på den gamla tjärytan måste detta först skrapas bort. Med hänsyn till den risk som finns för lav och mögelbildning bör man se till att träd inte växer för nära tjärstrukna ytor.

Vid ny- och omtjärning av exempelvis ytterdörrar, trappor och bryggor etc kan följande recept tillämpas för att erhålla smetfri yta.

  • 1 volymdel trätjära
  • 1 volymdel linolja
  • 1 volymdel lacknafta

Tjärbränning av metall

Tjärbränning har förr varit ett vanligt sätt att ytbehandla metallföremål. Dagens luftföroreningar gör att metoden utvändigt endast lämpar sig för mindre föremål skyddade lägen som gångjärn, beslag, låsdelar m.m. Övriga föremål stryks lämpligast med blymönja och svart oljefärg för att undvika rostangrepp.

Vid tjärbränning måste föremålet rengöras från smuts. Det sk. glödskalet avlägsnas genom betning. Vid betning sänks föremålet ned i 10% svavelsyra varpå det sköljs rent med vatten. Alternativt kan ojämnheter skrapas bort med stålborste eller genom sandblästring. Därefter förvärms föremålet och doppas i trätjära eller stenkolstjära. Trätjäran ger en brunaktig yta medan stenkolstjäran ger en svart och blank yta.

Till sist sker bränningen med blåslampa eller annan öppen eld. Bränningen skall vara så het att tjäran eller oljan flammar, men inte så het att den brinner upp. Föremål inomhus kan ytbehandlas på motsvarande sätt genom användning av linolja.